Inte precis min bästa sida

Under julhelgen för fyra år sedan var jag nyförälskad, sjuk och nervös. G och jag hade varit tillsammans ett par månader och jag skulle träffa hans föräldrar för första gången. Eller ja, för första gången som hans flickvän i alla fall, jag hade blivit presenterad som ombudsman för SSU-distriktet tidigare, men nu var det liksom på riktigt.

Och så var jag sjuk. Det var feber och magsjuka och yrsel och förkylning och jag hade åkt X2000 från Sundsvall och var åksjuk och well, om man ska uttrycka det milt så visade jag mig inte från min bästa sida när jag väl kom till Riddarhyttan. Och inte blev det bättre precis för yrseln och illamåendet höll i sig. När vi var på Galleri Astley och en kvinna bryskt satte ner mig på en stol efter jag hade blivit vit i ansiktet och börjat vingla där jag stod bestämde vi oss för att det var dags att kolla med sjukvårdsproffsen vad som var fel.

Jag var gravid, fick jag veta av en läkare som nog tyckte att vi kunde ha listat ut det själva utan sjukvårdens dyrbara resurser. Så vi åkte och fikade och tittade skrämt på barn som skrek och sedan följde några veckor fyllda av ångest och kalla fötter och obeslutsamhet och sedan äntligen ett beslut. Ett bra sådant. Och ungefär ett halvår senare kom lilla A.

Det blev ju himla bra, allt det här. Men jäklar vad jag hade velat visa mig från en bättre sida när jag träffade E och P-A som jag snart skulle upptäcka är världens bästa svärföräldrar.

Mötestjejen

Som nybliven förälder är man såklart lite nervös. Vilka blöjor är bäst? Hur ska man veta vad skriket betyder? Hur gör man morotspuré? För att få svar på sådant kan man ju fråga släktingar eller kompisar eller för den delen alla föräldrakompisar på familjeliv.se som både kan stötta och skrämma livet ur föräldrar-to-be. Google kan svara på det mesta om man kombinerar träffarna med lite sunt förnuft.

Mitt största orosmoln innan familjen utökades med en liten bebis var dock något som inte gick att reda ut så lätt med hjälp av Google. Jag undrade över vad som skulle hända med mitt politiska engagemang. Hur mycket skulle jag hinna och orka med? Vad skulle jag behöva prioritera bort? Skulle jag ha dåligt samvete? Och om sambon och jag skulle vilja försöka ha med oss den nya familjemedlemmen på något möte, vad skulle omgivningen tycka?

Naturligtvis handlar det mycket om vad barnet gillar och trivs med. Har barnet roligt på mötet/diskussionkvällen/kampanjstunden på torget samtidigt som man själv känner sig trygg med barnsällskap på dito tillställningar är det väl bara att köra på tänker jag. Men en sak var direkt avgörande för att jag skulle våga och vilja kombinera kidsliv och mötesliv.

Som nyvald ersättare i styrelsen för Socialdemokraterna i Västerås och relativt nygravid blev jag uppringd av styrelsens ordförande, Lars Eriksson, som berättade att han tyckte att det var en självklarhet att vi skulle kunna ha med vår bebis på styrelsens möten, om det kändes bra för oss.

Jag är oändligt glad och tacksam för det där samtalet. Jag tror inte att jag skulle vågat eller kunnat fortsätta i samma tempo med de fina förtroendeuppdrag jag har fått i Socialdemokraterna om det inte vore för stöttning och pepp från omgivningen.

Och om skulle vara någon som kommer hit genom att googla barn+möte hoppas jag att denna någon känner sig lugnare nu än innan…

Söndagsblogg

Ordningen är återställd, sambon är hemma och jag är tröttaste tjejen i stan (därför ohyggligt kort och tråkig blogg)

Helgen: Prima med tårtbak, kalasande och loppisfynd.
Nu: Laddar för veckan som fylls med: jobb och tre kvällsmöten.
Undran: Orkar jag hålla mig vaken till Pan Am?

Halvdagen i mitt hjärta

Det här med halvdagar alltså, kan vi prata lite om det? Det där med att jobba halva dagen och gå hem vid lunch sisådär är lite krångligt och avhugget tycker jag. Jag brukar gilla halvdagar som princip och försöker kanske gå hem lite tidigare, men inte precis vid lunch. Halvdagseftermiddagen är perfekt att göra sådant som inte är akut men som funnits lite för länge på jobbattgöralistan. En halvdag för att rena samvetet liksom.

Den här veckan är det ju tjejhängsvecka eftersom sambon studiereser och konfererar. Häromdagen kom jag så på att det kanske vore lämpligt att faktiskt utnyttja den där halvdagen för det den är tänkt för, ledighet på eftermiddagen alltså. Så strax efter att dottern ätit lunch på föris cyklade vi till Vallby friluftsmuseum, mötte upp bästa svärföräldrarna, lunchade och spanade på djur. Därpå följde ett hemmaprojekt med experthjälp från E och P-A innan vi avslutade eftermiddagen tillsammans med middag på IKEA.

Bästa halvdagen!

Smörsångare?

Vi-i glööömde smör, vi-i glööömde smör! sjöng dottern på Konsum idag. Melodin kändes välbekant, men jag kunde inte placera den.
Vad är det där för sång egentligen, Amelie?
Jag vet inte vad den heter…pappa brukar sjunga den. 

Det var från Joe Hills Rebellflickan dottern hade hämtat sin sånginspiration. Och faktum är att min syn på delar av arbetarrörelsens stora sångskatt har ändrats en del det senaste halvåret. Det är dock främst Internationalen det handlar om. Jag bloggade om det för ett par år sedan: Internationalen är outstanding när man sjungit alla korta barnvisor och barnet liksom vaknar till litegrann just i skarven där man inte hunnit komma på vilken sång som ska sjungas härnäst. Internationalen, alla verserna, ganska släpigt och tyst får åtminstone Amelie att somna, oftast.

I somras började vår dotter kalla Internationalen för Håkan pratar. Efter ett tag lyckades hon förklara för oss varför hon döpt den till just detta, fantasifulla, namn. Jag var hos mormor och Janne. Vi kom till er och Håkan pratade” . När sambon och jag var på partiets extrakongress i våras hängde Amelie i Åkersberga. På söndagen kom de in till Stockholm lagom till kongressens avslutning. Amelie hann höra nyvalde partiordförande Juholt avslutningstala och Internationalen sjungas. Clever ung dam det där, klart sången borde heta Håkan pratar.

Detta har resulterat i att sambon eller jag drar barnvagnen över Västerås sövande kullerstenar och sjunger Internationalen tyst tyst medan dottern ligger i vagnen, halvsovandes och ropar Högre! Sjung Håkan pratar då!

Kan själv!

Jag ska gå och leka, men först ska jag tvätta händerna. Stanna här!
Ska jag följa med dig?
Nej, vänta här sa jag!
Och så sprang hon rakt genom hela IKEA-restaurangen med sikte på damtoaletten och det lilla handfatet, lagom för en treåring. Själv satt jag med pickande föräldrahjärta och funderade på om hon kunde springa vilse eller ramla eller klämma sig i dörren som faktiskt är ganska trög att få upp, även för en tjugoåttaåring. Och precis när det började kännas alltför nervöst kom hon springande, glädjestrålande, och ropade:
Jag klarade det!

Allt det där kansjälvandet har precis gått ifrån att ta en himla massa extra tid till att, vid vissa tillfällen i alla fall, spara lite tid. På morgonen kan jag lägga fram dotterns kläder innan jag hoppar in i duschen och efter en stund kommer hon inspringandes på badrummet och ropar: Jag har klätt på mig, jag är klar! Efter middagen hjälps vi åt att plocka av bordet, jag ställer in i kylskåpet och dottern ansvarar för disken som ska till diskmaskinen. Klart på ett kick!

Och hela tiden jobbar jag med att försöka bekräfta snarare än berömma. Jag är så trött på att höra mig själv säga Åh, vad du är duktig! Som om det är av duktighetsskäl hon bäddar/klättrar/ställer in i diskmaskinen/hoppar från trappan. Jag vill ge min dotter en känsla av stolthet över det hon gör, istället för ett behov att prestera för någon annan.

Brännpunkt

Åsa och jag skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt som svar på en debattartikel vars författare menar att landstingen borde fokusera på kondomkampanj för unga tjejer istället för att vaccinera dem mot HPV-virus som kan orsaka livmoderhalscancer. Det är en jämlikhetsfråga att alla tjejer ska ha det bästa skydd samhället kan erbjuda, tycker Åsa och jag. Solveig Sigridsdotter Thörnblom tycker däremot att tjejer ska ”uppmuntras att stå på sig att kondom är villkoret för att sex ska komma ifråga” Läs här vetja!

Vår pappa?

Dottern och jag har en tjej-hängs-vecka framför oss. Sambon åkte i fredags och kommer hem nästa söndag. Vi har resonerat ett par gånger under eftermiddagen om hur många dagar det är kvar tills han kommer hem och fastnat i det krångliga att det ju är söndag idag fast det inte är idag utan nästa söndag familjen blir fulltalig igen. När vi satt i bilen idag hörde jag en ynkröst från baksätet:

”Jag saknar vår pappa!”
”Egentligen är han ju inte vår…äsch, jag saknar honom också.”

Eftermiddagens konversation resulterade i den ytterst pedagogiska, men ack så okonstnärliga, teckningen ovan. Varje kväll vid läggningen ska vi kryssa för den dag som är slut och räkna hur många dagar det är kvar till söndag. Nästa söndag alltså…

Själv är bäste dräng

I slutet av januari bloggade jag om att dottern börjat känna igen sin egen bokstav – A. Sedan dess har bokstavsintresset växt. Av Margareta fick hon magnetbokstäver som hon fixar och trixar med och hon är noga med att reda ut vilken bokstav som allas våra namn börjar på. Hemma har vi några tavlor med texten Folkets Park och bokstäverna där rabblar hon snabbt:

Fanny Oskar Lisa Kurragömma Ewa Tommy Susanne  Per-Arne Amelie Rumpa (okej, jag kom inte på något namn på R, sedan har det hängt med) Kurragömma.

Sedan någon månad tillbaka gillar hon att skriva på någon av våra telefoner. Hon bestämmer sig för ett ord, frågar vilken bokstav det börjar på, letar en stund, hittar, trycker och frågar efter nästa bokstav.

Nu tycks hon ha knäckt bokstavskoden också med papper och penna. Idag målade hon H, E, D, V och A med vattenfärger och jag frågade vem som lärt henne att skriva bokstäverna:

”Jag vet inte. Mig själv tror jag”

Klädblind i kylan

Skrev på Facebook i morse att kylan gör mig helt ointresserad av att klä mig på ett snyggt sätt. Jag tittar in i garderoben på morgonen med ett klart syfte: att hitta de allra varmaste kläderna som garderoben kan uppbringa. Jag matchar lite hejvilt för att försäkra mig om att jag ska slippa frysa. Ur det perspektivet är det himla tur att det är landstingsfullmäktige imorgon, då blir det snyggkläder oavsett utetemperatur. Med respekt för uppdraget och övriga folkvalda kan jag ju inte se ut som hejkomochhjälpmig bara för att temperaturen kryper neråt…