Jag ska gå och leka, men först ska jag tvätta händerna. Stanna här!
Ska jag följa med dig?
Nej, vänta här sa jag!
Och så sprang hon rakt genom hela IKEA-restaurangen med sikte på damtoaletten och det lilla handfatet, lagom för en treåring. Själv satt jag med pickande föräldrahjärta och funderade på om hon kunde springa vilse eller ramla eller klämma sig i dörren som faktiskt är ganska trög att få upp, även för en tjugoåttaåring. Och precis när det började kännas alltför nervöst kom hon springande, glädjestrålande, och ropade:
Jag klarade det!
Allt det där kansjälvandet har precis gått ifrån att ta en himla massa extra tid till att, vid vissa tillfällen i alla fall, spara lite tid. På morgonen kan jag lägga fram dotterns kläder innan jag hoppar in i duschen och efter en stund kommer hon inspringandes på badrummet och ropar: Jag har klätt på mig, jag är klar! Efter middagen hjälps vi åt att plocka av bordet, jag ställer in i kylskåpet och dottern ansvarar för disken som ska till diskmaskinen. Klart på ett kick!
Och hela tiden jobbar jag med att försöka bekräfta snarare än berömma. Jag är så trött på att höra mig själv säga Åh, vad du är duktig! Som om det är av duktighetsskäl hon bäddar/klättrar/ställer in i diskmaskinen/hoppar från trappan. Jag vill ge min dotter en känsla av stolthet över det hon gör, istället för ett behov att prestera för någon annan.
