Som nybliven förälder är man såklart lite nervös. Vilka blöjor är bäst? Hur ska man veta vad skriket betyder? Hur gör man morotspuré? För att få svar på sådant kan man ju fråga släktingar eller kompisar eller för den delen alla föräldrakompisar på familjeliv.se som både kan stötta och skrämma livet ur föräldrar-to-be. Google kan svara på det mesta om man kombinerar träffarna med lite sunt förnuft.
Mitt största orosmoln innan familjen utökades med en liten bebis var dock något som inte gick att reda ut så lätt med hjälp av Google. Jag undrade över vad som skulle hända med mitt politiska engagemang. Hur mycket skulle jag hinna och orka med? Vad skulle jag behöva prioritera bort? Skulle jag ha dåligt samvete? Och om sambon och jag skulle vilja försöka ha med oss den nya familjemedlemmen på något möte, vad skulle omgivningen tycka?
Naturligtvis handlar det mycket om vad barnet gillar och trivs med. Har barnet roligt på mötet/diskussionkvällen/kampanjstunden på torget samtidigt som man själv känner sig trygg med barnsällskap på dito tillställningar är det väl bara att köra på tänker jag. Men en sak var direkt avgörande för att jag skulle våga och vilja kombinera kidsliv och mötesliv.
Som nyvald ersättare i styrelsen för Socialdemokraterna i Västerås och relativt nygravid blev jag uppringd av styrelsens ordförande, Lars Eriksson, som berättade att han tyckte att det var en självklarhet att vi skulle kunna ha med vår bebis på styrelsens möten, om det kändes bra för oss.
Jag är oändligt glad och tacksam för det där samtalet. Jag tror inte att jag skulle vågat eller kunnat fortsätta i samma tempo med de fina förtroendeuppdrag jag har fått i Socialdemokraterna om det inte vore för stöttning och pepp från omgivningen.
Och om skulle vara någon som kommer hit genom att googla barn+möte hoppas jag att denna någon känner sig lugnare nu än innan…
Hur det var de första 2-3 åren som barn med två föräldrar som satsade rätt mycket av sin fritif på folkrörelsearbete och då främst fackliga och politiska- visst var mamma en central hemmafru- det fanns plats dock plats- för hennes aktivtishörn- jobbade dels som högsommartid som stuverikvinna-när norrlandskutorna kom till hamnen och skulle lastas med -sidobräderna från sågverket- och vintertid jobbade mor som sömmerska- en utbildning hon hade från sin ungdomstid…mormor, fastrar och grannfruars familjer var ofta stöttpelerna och själv kom att inte vara hindrande i vägen- fast visst minns jag man satt ensam i köksfönstret och spände blicken att någon var i antågande till hemmets vardag.
Problemen blev något större efter 6 års åldern enär gossen också hade anspråk på “sysselsättning” men närboendenadan var stark – så ensamhetsträngsel kändes inte allt för hårt. och kvällstid fick oftas följa med på “möten” av skilda slag- ocg de egna leksakerna i ryggsäcken…