Under julhelgen för fyra år sedan var jag nyförälskad, sjuk och nervös. G och jag hade varit tillsammans ett par månader och jag skulle träffa hans föräldrar för första gången. Eller ja, för första gången som hans flickvän i alla fall, jag hade blivit presenterad som ombudsman för SSU-distriktet tidigare, men nu var det liksom på riktigt.
Och så var jag sjuk. Det var feber och magsjuka och yrsel och förkylning och jag hade åkt X2000 från Sundsvall och var åksjuk och well, om man ska uttrycka det milt så visade jag mig inte från min bästa sida när jag väl kom till Riddarhyttan. Och inte blev det bättre precis för yrseln och illamåendet höll i sig. När vi var på Galleri Astley och en kvinna bryskt satte ner mig på en stol efter jag hade blivit vit i ansiktet och börjat vingla där jag stod bestämde vi oss för att det var dags att kolla med sjukvårdsproffsen vad som var fel.
Jag var gravid, fick jag veta av en läkare som nog tyckte att vi kunde ha listat ut det själva utan sjukvårdens dyrbara resurser. Så vi åkte och fikade och tittade skrämt på barn som skrek och sedan följde några veckor fyllda av ångest och kalla fötter och obeslutsamhet och sedan äntligen ett beslut. Ett bra sådant. Och ungefär ett halvår senare kom lilla A.
Det blev ju himla bra, allt det här. Men jäklar vad jag hade velat visa mig från en bättre sida när jag träffade E och P-A som jag snart skulle upptäcka är världens bästa svärföräldrar.
