Om vad det egentligen borde handla om

Ännu ett bloggutkast som legat och väntat på bättre tider, gottat till sig ordentligt helt enkelt. Som varit på gång när det varit som mörkast och jobbigast och när jag hopplöst undrat samma sak som Sahara hotnights i Visit to Vienna:

They say what doesn’t kill makes you stronger
But should it be about how to survive?

För det kan ju inte vara meningen att precis all energi ska gå åt till att hålla sig ovan ytan, eller hur?

Men nu handlar det plötsligt inte om det, primärt, längre. Utan om att det finns ork till annat. Till fnitter, till att sova länge och lugnt, till att sitta på uteservering och prataprataprata, till att några dagar senare tänka tillbaka på hur fint det var och hur magiskt det är att näsan fjällar efter den där soliga helgen trots att det bara är början av maj.

Och att våga snudda vid tanken om att det kanske kan bli en varm sommar, trots allt.

Om att fortsätta där jag slutade

utkast beskurenBland bloggutkasten skvalpar ofärdiga blogginlägg som jag började plita på för tio år sedan. Det är en svindlande tanke att jag någon gång för 3602 dagar sedan blev avbruten mitt i bloggförfattandet och inte återupptog skrivandet om just det igen*.

Och just det där inlägget är fint därför att det var precis när jag fått min första egna lägenhet i Västerås. I den där stan jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att bo i under någon längre tid. Och det är fint för att jag sedan dess bott i två lägenheter som jag älskat och aldrig någonsin tänkt flytta ifrån och nu – precis nu – har jag haft visning av min fantastiska lägenhet för att jag kanske vill flytta till lite mindre och något som ligger lite mer centralt.

För 3602 dagar sedan hade jag precis flyttat in i något som då renderade lyckopirr. Sedan har jag gjort samma sak två gånger till och nu kanske det snart är dags igen. I den där stan som jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att bo i någon längre tid. Men, 12 år and counting…

*I just det här fallet är det dock en sanning med modifikation, för det här utkastet resulterade i ett nästan snarlikt blogginlägg även om det här utkastet fortsatt skvalpa ändå av outgrundlig anledning.

Om att våga känna efter

Det har varit kämpigt en tid nu. Ett par år kanske? På flera fronter; rent privat och jobbmässigt och lite i mig själv också tror jag. Jag som varit van att det mesta går enkelt och löser sig fick kämpa, bli lite tilltufsad, omvärdera och tänka om. Plötsligt blev det inte som jag planerade och kampen gav plötsligt inte resultat. Säkert hur nyttigt som helst, och erfarenheterna av det kan få bli ett helt eget blogginlägg.

För precis nu börjar små, små pusselbitar falla på plats. Om jag tidigare försökt pressa ner pusselbitar intill varandra tycks de nu på egen hand hitta sin plats. Det krävs inte lika mycket kamp för tillfället.

Det är lite magi i sig själv.

Men i takt med att pusselbitarna hittar sin plats vågar jag slappna av – lite lite i taget. Slappna av i de spända axlarna som varit uppdragna som skydd mot något, mot livet. Känna efter hur jag mår och hur jag har mått. Släppa fram några av de där känslorna som trängts undan en tid.

Och kanske, för en stund, våga tro att det är dags att må bra ett tag?

Det är sannerligen en liten process i sig.

Om att vara sedd

Jag åt tre olika sorters råbiff, och då tänkte jag på dig.

Jag såg på långt håll att det var du som kom gående,
jag känner igen din gångstil såklart.

Bland det finaste som finns är att ha de där människorna som vet hur man är, hur man reagerar, vad man tycker om. De som med kärlek kan prata om ens inte så smickrande sidor och ibland när man krånglar osedvanligt mycket säga Äsch, jag vet ju hur du är.

De där människorna som när ens röst säger jag mår bra! men när ögonen säger något annat bara väntar tills man börjar prata om hur man mår, egentligen. De där människorna som säger Men skärp dig nu! när man grottar ner sig alldeles förfärligt i sina egna tankar.

De där människorna som ser bortom den där fasaden som man jobbar så hårt på.

Och man gillar det ju trots allt, att bli sedd, trots att det är riktigt jävla skitjobbigt ibland.

Och ja, med man menar jag jag.

Om det där utvecklingssamtalet 

De vuxna i den föredetta kärnfamiljen brukar skoja om att vi inte haft delegationsträff innan utvecklingssamtalen i förskola och skola och att vi därmed inte är nog samspråkade om gemensamma frågor. Det brukar gå bra ändå naturligtvis. Och det utvecklingssamtal jag bloggade om för några veckor sedan gick extra bra. Sjuåringen hade fått fylla i en enkät om hur hon kände för olika moment i skolan och diskussionerna tog sin utgångspunkt där. Dessutom hade hennes lärare noga förberett vilka utvecklingsområden hon såg och vi enades kring vad vi skulle kunna hjälpa till med hemma. Öva på talkamrater exempelvis. 

Jag fick även fråga om läxorna och om det var möjligt att personalen på fritids skulle kunna uppmuntra läxläsning där. Det känns så avigt att det inte räknas matte där och att allt ska göras under de få timmarna hemma på vardagskvällar. De skulle prata vidare om det i skolan. 

Och allt dokumenterades på portalen där sjuåringens framsteg och utvecklingsområden kan följas av såväl hennes föräldrar som lärare. 

nöjd_förälder_83 helt enkelt!

Om att inte ha skrivit

För några veckor sedan födde en av mina favoritbloggare sitt tredje barn. Och skrev en obligatorisk förlossningsberättelse, precis som en god bloggare ska göra. Jag är osäker på om det ens finns något coolare man kan göra för sina läsare än att skriva om just det.

Jag tänkte länge att jag skulle skriva om hur det var att föda barn. Inte kanske just för bloggen, men för mig själv. För att försöka minnas allt och inte bara det där som har etsat sig fast. Som att en barnmorska envisades med att förklara att jag krystade fel. Du förstår inte hur man krystar! Som om det vore någon hjälp för någon som aldrig krystat förut och nog i ärlighetens namn skulle behöva mer pepp än diss just då. Eller som att jag hade haft lock för ena örat i någon månad i slutet av graviditeten och stört mig rejält på det men att det blev som en räddning under förlossningen. När de goda råden haglade och alla inblandade pratade ovanför huvudet på mig la jag mig bara med det hörande örat ner mot kudden och så fick de andra prata på bäst de ville.

Men bristande krystningskunskaper och ett ickehörande öra bygger ingen förlossningsberättelse, som man brukar säga.

Det jag däremot har är journalanteckningar från vårdpersonalen och en text ur den blivande faderns perspektiv. För autenticitetens skull gör dessa nog mer nytta än mina snart åtta år gamla lustgaspräglade minnen, trots allt.

Om de dyrbara kvällarna

165. Så många minuter har vi på oss mellan fritidshämtning och läggning en vanlig vardagskväll. 165 minuter för hemfärd och middag och fix och don.

Och läxor. I dotterns förstaklass är det matteläxa som fås på onsdagen och ska lämnas in på måndagen samt läsläxa som ska läsas varje kväll. Måndag till söndag. Den här veckan och nästföljande har skolan temavecka om att vårda språket och där ingår frågor att diskutera i hemmet varje kväll. Måndag till söndag.

Vad är hänsyn, respekt, vänlighet och att vårda språket för dig?

Min första reaktion är att det är ganska stora frågor, och kanske inte alldeles enkla att hitta en ny vinkel på dem femte dagen de är up for diskussiongrabs.

Men bortsett från det börjar jag få lite ont i magen över tiden. De där 165 minuterna är så värdefulla för småpratet och biblioteksbesöken och de gemensamma vardagsprojekten med vändtia och diskmaskinstömning. Och dagarna på jobbet och skola&fritids är långa som de är.

Och nej, jag har inte en aning om var den här texten ska ta vägen. Kanske är den mest ett sätt att bolla upp några tankar inför utvecklingssamtalet nästa vecka. Så är det nog.